Att det kan krävas så lite trots att känslan säger att världen håller på att rasa samman.
Hejsan!
Nu är jag hemma igen och jag har redan kommit igång med italienskaplugget inför provet imorgon. Därefter blir det engelska. Men något att glädjas åt är att det är kort vecka den här veckan vilket vi alla har gjort oss förtjänta av. Annars gick dansen bra idag, trots att jag var ganska ofokuserad. Nu på slutspurten är det sådan finslipning vilket gör att det blir näst intill outhärdligt en lektion som denna då vi var tre grupper samtidigt i danssalen för att vi skulle få se hela numret bestående av de tre olika grupperna. Luften blir dålig och trots det måste koncentrationsnivån ligga högt, men det gick bra i alla fall.
Annars får jag nog inte så mycket roligare söndag än såhär. Plugg för hela slanten ikväll. Innan jag går och lägger mig ska jag dock ta en lång varm dusch och äta lite vit choklad så att jag slappnar av. Det är en viktig dag imorgon innehållande engelska nationella, italienskaprov skriftligt samt italienskaprov muntligt. Men det klarar jag! Bara jag går och lägger mig tidigt ikväll.
För övrigt var jag hemsk idag då jag för ett tag råkade glömma bort dansträningen, redan var väldigt stressad, varpå jag fick springa hela vägen till tunnelbanan och egentligen hade behövt stanna hemma och plugga istället. Jag var så förbannad och så känslig som om jag var 7 år igen och inte fick den dockan som jag bara skulle ha. Alltså allt var bara fel, jag kunde inte gå ut så ful som jag var, kläderna satt åt helvete och framför allt hade jag inte tid. Sedan kunde jag inte ha dem skorna jag först sat på mig och under tiden jag letade efter andra så tickade klockan på och jag blev ännu mer förbannad för att jag skulle komma för sent också till råga på allt. Ja, ni förstår poängen. Det är väldigt sällan nuförtiden som jag under en så kort, begränsad tid får den här känslan av att allt bara är fel och vid minsta lilla motgång vill man lägga ner det man var på väg att göra. I alla fall så kom jag till dansen i tid (!) och hade väl fått ut mig lite aggressioner på vägen men fortfarande var allt bara fel.
Sittandes bredvid Julia då jag skulle få henne att förstå hur jäkla förbannad jag var så sa jag, med en aning överdrift, att det kändes som om jag skulle kunna döda någon. Varpå Julia, som alltid är så skön, bara stirrar på mig och säger att hon kanske borde sätta sig lite längre bort. Haha, därefter kunde jag inte sluta le. Tänk att det kan krävas så lite för att man ska le igen, trots att man en minut innan tyckte att hela världen rasade samman.
Nu är jag hemma igen och jag har redan kommit igång med italienskaplugget inför provet imorgon. Därefter blir det engelska. Men något att glädjas åt är att det är kort vecka den här veckan vilket vi alla har gjort oss förtjänta av. Annars gick dansen bra idag, trots att jag var ganska ofokuserad. Nu på slutspurten är det sådan finslipning vilket gör att det blir näst intill outhärdligt en lektion som denna då vi var tre grupper samtidigt i danssalen för att vi skulle få se hela numret bestående av de tre olika grupperna. Luften blir dålig och trots det måste koncentrationsnivån ligga högt, men det gick bra i alla fall.
Annars får jag nog inte så mycket roligare söndag än såhär. Plugg för hela slanten ikväll. Innan jag går och lägger mig ska jag dock ta en lång varm dusch och äta lite vit choklad så att jag slappnar av. Det är en viktig dag imorgon innehållande engelska nationella, italienskaprov skriftligt samt italienskaprov muntligt. Men det klarar jag! Bara jag går och lägger mig tidigt ikväll.
För övrigt var jag hemsk idag då jag för ett tag råkade glömma bort dansträningen, redan var väldigt stressad, varpå jag fick springa hela vägen till tunnelbanan och egentligen hade behövt stanna hemma och plugga istället. Jag var så förbannad och så känslig som om jag var 7 år igen och inte fick den dockan som jag bara skulle ha. Alltså allt var bara fel, jag kunde inte gå ut så ful som jag var, kläderna satt åt helvete och framför allt hade jag inte tid. Sedan kunde jag inte ha dem skorna jag först sat på mig och under tiden jag letade efter andra så tickade klockan på och jag blev ännu mer förbannad för att jag skulle komma för sent också till råga på allt. Ja, ni förstår poängen. Det är väldigt sällan nuförtiden som jag under en så kort, begränsad tid får den här känslan av att allt bara är fel och vid minsta lilla motgång vill man lägga ner det man var på väg att göra. I alla fall så kom jag till dansen i tid (!) och hade väl fått ut mig lite aggressioner på vägen men fortfarande var allt bara fel.
Sittandes bredvid Julia då jag skulle få henne att förstå hur jäkla förbannad jag var så sa jag, med en aning överdrift, att det kändes som om jag skulle kunna döda någon. Varpå Julia, som alltid är så skön, bara stirrar på mig och säger att hon kanske borde sätta sig lite längre bort. Haha, därefter kunde jag inte sluta le. Tänk att det kan krävas så lite för att man ska le igen, trots att man en minut innan tyckte att hela världen rasade samman.
Kommentarer
Trackback
