MANDY' la nostra vita

INTE IGEEEEEEEEEEN!!! var min första tanke då en skrikande pappa ringde hem och sa att min storebror Sebastian varit med om en trafikolycka.

Året var 2000, dagen var den 20 juni. Halv fem på natten ringde en polis hem till oss. Mamma svarade, precis då vaknade jag till. Efter några sekunder, som för mig kändes som en evighet bad mamma pappa att ta telefonen. Pappa skrek, skrek "nej det är inte sant!!". Vad polisen egentligen sa den gången var att pappas son Sebastian varit med om en svår trafikolycka och har flugits till Karolinska sjukhuset i en ambulanshelikopter och ligger nu medvetslös på Intensiven, läget var mycket kritiskt och vi skulle skynda oss dit.

Vägen till Karolinska var hemsk. Jag kommer ihåg den som om det var igår. Vi körde mot rött, på fel sida av vägen och alldeles för fort. Väl inne på akuten blev vi hänvisade till ett rum "för anhöriga". Rummet var mörkt, riktigt mörkt - och dystert. Det var som om allt rasade samman i samma sekund som vi gick in i det rummet. Vi hade ingen aning om ifall min Sebastian fortfarande levde, exakt var han befann sig eller hur länge vi skulle behöva sitta och vänta i det där hemska rummet.

Efter exakt två timmar och 25 minuter kommer det en läkare emot oss. Jag minns tydligt hur jag satt och försökte få reda på hur det var med Sebastian genom att se på läkarens ansiktsuttryck. Han såg inte glad ut, men inte heller ledsen - utan bara mycket allvarlig, men med en gnutta vänlighet i blicken. Han berättade att Sebastian kommer att klara sig, men läget är fortfarande mycket kritiskt. Han berättade också att vi skulle få gå in till Sebastian, fast bara två åt gången.

Mina föräldrar ville inte att jag skulle gå in på intensiven och se så mycket skadade människor. Jag var fast besluten. In skulle jag. Inte efter att min familj varit inne, utan först av alla tillsammans med pappa. Det var min bror, min bästa kompis som låg därinne. Rädsla skulle inte begränsa mig.

På skakade ben gick jag vid min pappas sida, handen låg ostadigt i hans. Längst inne i rummet låg en skrikande Sebastian. Han hade så ont, och var helt borta. Men jag vet att han kände en trygghet från oss, från mig. Jag tog hans hand och tårarna kunde inte sluta rinna då pappa förtvivlat försökte få ett svar då han pratade med honom. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer behöva uppleva en sådan hemsk stund igen. Jag ville att det skulle vara jag som låg i den där sjukhussängen, inte min storebror och bästa vän.

Som de flesta säkert förstår klarade han sig. Idag har han ett par men från olyckan, men annars har det gått bra. Då förstår ni att idag då pappa ringde hem, 7 år senare, skrikande att Sebastian varit med om en trafikolycka slutade mitt hjärta slå för ett tag. Tårarna forsade ner och jag fick panik. Mamma skyndade ut för att möta pappa, och jag lämnades här - ovetande. Panikslagen vankade jag fram och tillbaka, visste ingenting.

Olyckan idag hade endast skadat bilen. Den var inte allvarlig i några som helst anseenden. Trots det sitter jag fortfarande och skakar. Jag blev så rädd, så förbannad på att världen kan vara så orättvis. Förbannad på att det inte var jag som drabbades, inte denna gång heller. Nu försöker jag dra en suck, av lättnad. Men det liksom går inte. Minnena avlöper varandra, hemska minnen. Och jag känner mig ensam, riktigt jävla ensam. Jag saknar en person att ha nära, en person som kan ge mig trygghet, personen som alltid fanns där. Personen som inte längre finns. Inte för mig.