MANDY' la nostra vita

Godkväll!

Blev precis klar med General science pluggandet. Vågar inte tänka på hur stort det provet kommer att vara. Det känns som att jag har pluggat till det hur länge som helst. Senare ska jag också diskutera lite med mamma om plastic surgery som vi ska ha diskussion om i klassen imorgon på engelskan. Mycket engelska nu men det är bara bra. Då jag inte längre tänker på att det är på engelska jag läser märker man hur mycket man utvecklats!

Det jag tänkte att det här inlägget ska handla om är hur sällan det faktiskt är jag uppskattar mina syskon. Jag tror inte heller att det är något som jag är ensam om att känna, utan jag vet att syskon är något som man allt för sällan ger kärlek. Hur kom jag då in på det här ämnet?

Jo.. då jag satt här vid datorn kunde jag inte undgå att sucka då jag hörde min ena storebror gå omkring i lägenheten och prata högt i telefon med sin flickvän. Förtvivlat tänkte jag på hur skönt det är när han inte är här hemma och att jag måste njuta mer då. I nästa sekund skulle jag precis börja skrika att han måste vara lite tyst och respektera att jag är trött när jag har såhär mycket i skolan då jag hörde honom säga..:

"Jag förstår inte hur min lillasyster lyckas med allt hon lägger sin tid på. Hade jag varit i hennes kläder hade jag varit hur stolt som helst över mig själv. Du måste följa med någon gång när hon har sina dansföreställningar, hon ser ut som världens lilla ängel på scen.. osv osv."

I samma sekund bet jag mig i tungan och kände direkt hur egoistisk jag varit. Inom en sekund log jag på det sätt som man bara kan göra då man precis fått höra något som stärkt en hundra gånger om. I nästa sekund kramade jag honom det hårdaste jag kunde.

Jag blir så sur på mig själv att jag aldrig lär mig att visa hur lycklig jag är för att ha två bröder som jag aldrig, nåja undantag finns väl;), i alla fall nästan aldrig skulle vilja byta ut. Två bröder som alltid finns där för mig om så behövs. Det krävs så lite från min sida att få dem att känna precis så som jag gjorde av att få höra de där orden för tio minuter sedan. Det gäller inte bara att visa uppskattning till sina syskon. Även till ens föräldrar, vänner, släktingar, till och med lärare, skulle oftare få känna den känslan som jag fick känna ikväll. Jag tror inte att det finns någon känsla som är underbarare än att få känna att någon är stolt över en. Att få känna att man har gjort något bra. Och det allra bästa och kanske det som gör det hela lite skamfullt då man visar sin uppskattning alldeles för sällan, är att det knappt inte krävs någonting att säga en sådan sak som att "Jag är stolt över dig." Men för mottagaren är det ord som med all säkerhet kommer att eka flera gånger om.

Nu kommer jag även in på det som jag skrev i min uppsats igår om att unga tjejer bara mår sämre och sämre. Jag har arbetat med samma frågor när det gäller hur killars välbefinnande sjunker, men de siffrorna är i dagsläget inte lika skrämmande som tjejernas.  En av tio Stockholmskvinnor lider av depression enligt 2006 års enkätundersökning och jag tycker att det är skrämmande siffror. Orsakerna till detta är många, en fundamental orsak är det ökade tempot i samhället. Man har inte längre tid för att hjälpa sin omgivning med deras problem. Hur ska man kunna göra det när man knappt har tid för sig själv längre anser många. Men för att dra paralleler till det jag skrev ovan så tycker jag att vi alla måste skärpa oss när det gäller att ge varandra komplimanger. Det behöver inte vara några revolutionerade saker man beundrar, det kan vara småsaker som att Oskars leende får varje liten vrå att lysas upp, eller liknande. Jag tror inte att ungas välbefinnande kommer att stiga markant för att vi ser till att öka vår uppskattning. Däremot tror jag att vi kommer att få ett klimat som fler människor trivs i och där fler människor vill göra sitt bästa för att få höra de här små, men ovärdeliga orden som får en att vilja hoppa två meter av lycka.