MANDY' la nostra vita

Hej alla söta läsare där ute!

Att sluta blogga, något som legat ganska lågt prioriterat i mitt liv, var svårare än jag trodde. Att tänka att jag fungerar som inspiration till tjejer där ute känns helt ofattbart. Men det är något jag har fått höra de senaste dagarna att jag gör. Att vara en bra förebild är något som mina föräldrar haft som en viktig del i sina barns uppfostran i alla år, och något som jag personligen tycker är enormt viktigt. Jag vill kunna visa ungdomar att det faktiskt går att vara duktig i skolan och säkra sin framtid genom sina studier, men samtidigt inte glömma bort att friheten att ibland göra det man själv vill och bara ta vara på sina ungdomsår är minst lika viktigt. Att satsa på saker man tycker är viktigt här i livet, inte bara en sak eller två, utan allt från skola och dans till utlandsresor och vänner, det har betydelse. Att alltid ha inställningen att vill man så kan man, det släpper jag aldrig.

Jag har fått höra av ett dussintal tjejer nu, inte bara genom de fina kommentarerna här på bloggen, utan även tjejer som addat mig på msn, och till och med kommit fram till mig i verkligheten, att jag fungerar som deras förebild - vad ska jag säga? Att sluta blogga är då det sista jag vill göra under dessa omständigheter. Likaså att flera av mina vänner "erkännt"  att de läser min blogg och inte vill att jag ska sluta, varför ska jag sluta då?

Ska jag vara helt ärlig så beror nog mycket på den här illaklangade stämpeln man får som bloggskrivare. Egentligen ska jag inte säga något själv, jag tror nog att jag rätt så ofta klankar ner på dessa bloggare och skrattar för mig själv då de sitter där och ska lägga ut hela sina liv på en patetisk blogg. Men för guds skull, jag bloggar ju själv! Därmed har jag inte någon rätt att klanka ner på andra som gör det. Att sluta blogga skulle ju få mig att helt fritt kunna klaga hur mycket som helst, då är ju jag inte en av dem.

Men varför ska jag sluta med något som ger inspiration till läsare där ute, något som jag dessutom valt själv att göra. Varför jag också valde ett tag att radera min blogg var för att jag kände att det hela blev alldeles för, jag vet inte riktigt vilket ord jag ska välja, men ytligt. Visst kan jag erkänna, jag är nog en ganska ytlig person, jag tycker att utseende är viktigt, det har jag alltid gjort. Men jag är så mycket mer än det. Jag hade ett givande samtal med en nära vän till mig för ett par dagar sedan då vi pratade om att det är komiskt att folk, eller killar i största allmänhet, aldrig tror på mig då jag berättar mina betyg. Självklart märker de ganska snabbt när de lärt känna mig att jag faktiskt har något innanför pannbenet, men alltid är det samma visa då de inte känner mig. Denna överraskning om att jag faktiskt är smart. Jag har kommit underfund med att det är inte ens komiskt längre, utan rent tragiskt! Dessa tankar har då alltså bidragit till att en blogg kanske inte direkt gör det lättare för mig när det kommer till den frågan, snarare tvärtom. Men nu har jag tänkt ett steg längre, och tills vidare tror jag att den faktiskt kan vara till ren hjälp för mig att skriva av mig och visa att det faktiskt finns något bakom denna solbränna och välvårdade naglar.