MANDY' la nostra vita

Det pratas ständigt om framtidsplaner, drömmar och mål. Inte minst vad man som individ lyckats åstadkomma hittills här i livet. Jag hade en dröm inatt, ingen dröm jag tänker gå in på nu, men den resulterade i en hel del tankar såhär en grå tisdagseftermiddag. Att vara stolt över sig själv och sina framgångar, hur små eller stora de än kan tänkas vara, hoppas jag att alla förstår den viktiga innebörden av. Men saken är den, att i det samhälle vi lever i idag, har dessa framgångar samt egocentriska tänkande stigit folk åt huvudet. Vad är det för vits i att lyckas med saker man tar sig an här i livet då man fullkomligt saknar ödmjukhet? Det finns ingen som vill satsa på en person som saknar plats för tankar åt andra än sig själv. För att klara sig då krävs det att du ska sitta inne på en obegränsat stor talang, vilket få människor gör.

Jag tror att vi människor generellt sett bör bli medvetna eller i varje fall få en påminnelse om innebörden av att inte alltid sätta oss själva först. I Sverige har det i många år varit motsatt problem, att vi allt för sällan tänker på oss själva. Men åren har gått, och vi går mot ett samhälle där platsen för ödmjukhet krymper för varje dag som går, för varje ny blogg som skapas, för varje nytt jobb som fås eller för varje ny skola som man vill komma in på. Människor glömmer bort innebörden av att det krävs ett helt lag för att vinna, två parter i ett förhållande för att en relation ska hålla och att en inte kan göra allt. För vad är det för vits i att nå framgångar genom att ta dig fram med armbågarna före, om du ändå kommer att stå där ensam då det är dags att fira? Det finns andra vägar att gå för att lyckas här i livet. Ödmjukhet är ett stort steg på vägen.