MANDY' la nostra vita

Ja då var man precis hemkommen från skolan. Var tvungen att skriva klart mitt rättskunskapsarbete med Charley i och med att det är deadline ikväll innan midnatt. Det blev rätt bra tror jag. Vi behandlade Lindomefallet, har ni någon koll på det fallet?

Nog om det. Inatt gick jag och la mig alldeles för sent. Det får inte hända igen den här veckan, jag är nämligen dödstrött idag. Å andra sidan pratade jag med min lilla Ebba i telefon, då får jag lida för något bra i alla fall. ;) Vår relation har gått från att vara en relation att vara mycket rädd om, till att bli en relation präglad av beroende. Ja hur tragiskt det än må låta så har vår relation blivit som ett förhållande. Allt det här med att mötas upp på kvällen efter fest för att sova tillsammans, inte riktigt veta vad man ska göra då den andra är bortrest samt prata i telefon innan man går och lägger sig på kvällen, för att sedan ta en liten paus då man går och borstar tänderna då man fortfarande har varandra i telefon är alla saker som kännetecknar ett förhållande, samt vår relation.

Men det väsentliga av detta beteende är inte dess tragik, snarare tvärtom. Jag tror att vi tjejer ägnar alldeles för mycket tankar åt att få ett förhållande eller bara ha en kille där som man kan ligga och smsa med på kvällen eller spendera en natt här och en natt där med då det inte bara handlar om sex. Vi är experter på att lägga ner hela våra liv då det kommer in en kille i våra liv. Då ett förhållande tar slut blir vi helt förstörda för att den där platsen som pojkvännen fyllde inte längre fylls, och den kommer inte fyllas förrän jag träffar en ny kille. Det är fel! Varför kan man inte ha en mycket nära vän att fylla den platsen istället? Jag är ett levande bevis på att det fungerar.

Jag var i ett förhållande i nästan ett år. I säkert ett halvår efter förhållandet tagit slut gick jag och kände hur fruktansvärt ont det gjorde att aldrig få den där platsen fylld igen som den varit i ett års tid. Det här tomrummet som ekade för varje steg jag tog, varje tugga jag åt eller ord jag sa kom att få mig att ägna alldeles för mycket tankar åt hur omgående jag måste hitta en ny pojkvän snarare än att fokusera på saker som är viktiga här i livet. Sedan kom jag att få en mycket nära relation med min vän Ebba, och såhär ett år senare kan jag lova er att varje liten kvadratmillimeter av den plats som alldleles för länge varit tom nu är fylld. Nu när jag för första gången i mitt liv verkligen vet hur det känns att få ha en själsfrände i form av en kompis, en vän, så förstår jag inte att man inte strävar efter att hitta en sån person att ha i sitt liv snarare än att ägna alla tankar åt att finna den rätte.

För min relation med Ebba behöver aldrig ta slut. Vi kommer aldrig hamna i ett stadie där vi tvingas göra slut på vår relation för att få känna frihet. Behandlar vi varandra med den respekt som vi gjort hittills så finns det ingen som helst risk för att någon blir sårad. Med den relation som vi har nu så behöver jag ingen pojkvän på många, många år. I min relation med min vän Ebba finns det ingen risk för att tårar och sorg förekommer oftare än skratt och glädje, inte på långa vägar.

För att summera ett för mig betydelsefullt inlägg tänkte jag bara uppmana er att satsa på era vänner och era liv. Ett framtida förhållande kommer ändå aldrig fungera så länge dessa punkter inte fungerar.



                
(snälla förstå ironin av den
här bilden) :P

ouf vilka snyggingar (;