MANDY' la nostra vita

Efter exakt tre aktiva lektioner känner jag mig redan hyffsat inne i skolvärlden igen. Sakta men säkert försvinner min optimism och det engagemang jag kände så starkt under lovets sista dagar. Men idag har jag haft gott om tid att tänka, då jag för min pappas skull stannat hemma hela kvällen - egentligen helt i onödan då han spenderat en sisådär 5 minuter om gången i min närhet, för att sedan åka vidare på nästa ärende. Men det känns som att jag förutspådde faktumet att jag skulle stanna hemma mestadels för mitt eget samvete. För er som har undgått delar av min helgs planering så ska han firas stort imorgon.

Det jag skulle komma fram till, vilket egentligen hade platsat efter den tredje meningen, var att jag i vissa situationer har otroligt svårt för förändringar. Två skoldagar har passerat, nya lärare har tillkommit och jag fick på en gång en klump i magen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad som bekymrar mig mest. Men något jag kan erkänna är att det här inte är någon främmande känsla för mig, överhuvudtaget. Denna vemodiga känsla har medfört att jag inte har kunnat visa det engagemang som jag planerat att göra. Känner jag mig själv rätt, så hinner det här lägga sig inom några dagar - och sedan är jag redo igen.

Förhoppningsvis lär jag mig att uppskatta det nya istället för att endast vänja mig vid det. Att enbart gå omkring och tänka på hur bra allt var innan (hör upp nu, det här gäller ett bredare område än bara skolvärlden!) tjänar absolut ingenting till. Jag kommer varken få tillbaka det som var innan, inte heller kommer jag må bättre av att bara gå och klaga. Det enda man kan göra för sitt eget och sin omgivnings vinning är att göra det bästa av situationen.

- Puss på er mina änglar!