MANDY' la nostra vita

Godmorgon!

Igårkväll halv nio låg jag i sängen för att läsa lite ett tag. Jag somnade på en gång och vaknade till två timmar senare. På en gång somnade jag som en stock igen och har sovit hur skönt som helst till halv nio imorse - det vill säga exakt 12 timmar. Inte lite utvilad nu med andra ord, skönt skönt! Så till er som jag hade missade samtal ifrån, jag ignorerade inte er det minsta, utan sussade så skönt bara. :)

På schemat idag står det "Sex, antidrug info (All day)" . Sådant brukar jag tycka är riktigt intressant faktiskt, så vi får hoppas att det är det även denna gång.

Från ett ämne till ett annat. Det är alltid lika svårt att veta hur man ska beté sig när det blir lite trassel med någon av de nära vännerna. Jag menar, att tjaffsa med de så kallade ytliga bekanta är hyffsat enkelt att rycka på axlarna åt. Men så fort någon man verkligen bryr sig om är inblandad så är det en helt annan sak. Allt jag gör kan på ett helt annat sätt lämna spår efter sig som jag verkligen kan få ångra i efterhand. Men något jag verkligen avskyr är att känna hur gärna jag vill träffa en person men det är ofta inte ömsesidigt. Jag orkar kanske ett tag med att verkligen försöka träffa personen ifråga, men till slut räcker inte krafterna till. Varför ska jag lägga ner energi på att krusa en vän att få träffa henne när jag har så många andra som hör av sig minst en gång om dagen? Jag måste bara tillägga, varför jag väljer att skriva om det här lilla problemet här beror på att personen ifråga läser min blogg och med erfarenhet vet jag att jag inte får ut det jag vill av att ta upp det med henne personligen. Dessutom utelämnar jag henne inte det minsta eftersom att jag varken skriver hennes namn eller skriver saker som på något sätt är olämpligt i en officiell blogg.

I alla fall så slutar jag till slut höra av mig, jag har i alla fall gjort det jag kunnat. Så kommer det självklart en dag ett riktigt gulligt sms om hur saknad jag är. Gör jag fel när jag varken tar åt mig eller tänker svara på ett sms som jag omöjligt kan tro på? Jag menar, är jag så saknad så kan det ju inte vara så svårt att träffa mig. För är det något jag verkligen inte har problem med så är det mina vänner. Jag har massor av vänner och jag trivs hur bra som helst med allihop. Därför behöver jag inte krusa någon som hellre gör andra saker, och dessutom kan vara riktigt otrevlig då jag hör av mig.

Nej, någon gång måste man säga ifrån, och visa att man har någon form av självrespekt i alla fall. Trots att det är en tjej jag räknat som en av mina absolut bästa vänner så vill jag inte vara någon som hon ser som vare sig en andra hands vän eller någon som hon måste träffa. Jag vill också tillägga att det här inte är någon som vissa av er känner till från de jag umgås med som vissa kallar "igenkända". Hade något hänt med någon av dem så hade jag definitivt inte skrivit om det här, pga omständigheterna.

Jag tycker att det här generellt sett gäller alla vänner. Är man så nära som man gärna säger att man är så ska man för guds skull orka höra av sig med jämna mellanrum. Man kan sitta inne på msn, eller sitta framför tvn i flera timmar i ett sträck- men att höra av sig till en närstående "har man ofta inte hunnit.."  Så förklaringen att man inte hinner håller inte. Framför allt inte då jag tillhör skaran där man har alldeles för mycket att göra vad gäller skola hit, fritidsaktiviteter dit. Jag vet att hur mycket man än har att göra så hinner man alltid slå en snabb signal till någon man bryr sig om. Men det är klart, allt handlar om hur man väljer att prioritera..

Ett inlägg som är totalt ointressant för er andra. Men jag får skriva ytterligare ett inlägg så fort jag kommer hem från skolan så blir det  ingen skillnad. :)

På återseende!