MANDY' la nostra vita

Fan vilken skitdag det här är alltså.. Somnade ett par timmar och drömde självklart att allt var som vanligt, nämligen bland det bästa och finaste som har hänt mig. Det går inte att alltid vara stark, även om det kan klassas som det man ska sträva efter. Det värsta av allt? Jag är inte oskyldig. Det gör inte saken bättre att upplevelser som denna är något ytterst sällsynt, om ens överhuvudtaget förekommande. Man slussas mellan viljan av att spola tillbaka tiden och göra allt bra igen, och avskum. Vare sig jag vill eller inte vill jag bara en sak nu. Vill jag det tillräckligt mycket kanske det kommer att slå in. Och just nu hatar jag uttrycket Allt går om man vill. Men varför gick det inte den här gången då? Fan, livet är för kort för att inte ta vara på de få saker som står ut ur mängden, de eller det som utmärker sig.

Sker inget mirakel, vilket jag fortfarande har ett litet hopp om, ska jag börja titta på om jag ska flytta till Milano, USA eller Australien i ett år direkt efter studenten. Bara lämna allt här hemma och endast ha mig själv och en eventuell respartner att tänka på. Tanken är tillfredsställande och den kommer med all sannolikhet få mig att stå ut dessa två månader som är kvar.

Om en timme ska jag dansa så att kroppen skakar av ansträngning efteråt.