MANDY' la nostra vita

Med jämna mellanrum kommer dem. Kvällarna då min tankeverksamhet arbetar på högvarv, och jag som är en väldigt känslosam person i min vardagliga person blir ännu mer känslosam och beroende av närhet. Då det kommer till kärlek är jag på alla sätt en väldigt komplicerad men ack så känslosam person. Ett ex har sagt till mig att han nog aldrig kommer att avsky någon så mycket som han avskytt mig ibland. Men han kommer nog heller aldrig älska någon så mycket som han älskat mig brukar han alltid fortsätta med. Min släkt på pappas sida är inte speciellt svensk i sitt beteende för fem öre. Utan det är en konstnärsfamilj där alla känslor man har skall uttryckas och levas ut till fullo och man har hela tiden väldigt mycket känslor. Inleder man en relation med mig får man räkna med en massa dramatik hit och dit, men även otroligt mycket kärlek och passion som aldrig riktigt dör. Man får uppleva sådana där stunder som man bara trodde fanns på film. Jag tror på kärleken mer än något annat och därför har jag fått uppleva stunder av sådan kärlek som man inte trodde fanns.

Det här med spel i en relation är jag nog rätt bra på. Eller jag är bra på det för att mycket kommer naturligt. Jag är rätt svår av mig naturligt redan från början och har alltid väldigt mycket för mig, är uppe i mig och mitt liv och ser alltid till att jag är huvudpersonen i mitt eget liv - ja så gott det går då man är upp över öronen förälskad i någon vars namn man råkat kalla både tjejkompisen och pappa för. Hur som helst kommer jag alltid till ett stadie där mina sanna och äkta känslor måste få komma ut - okonstlat. Det blir då alltid ett prov för relationen om personen ifråga är lika intresserad trots att den svårfångade tjejen nu sakta men säkert viker sig för känslor som är för starka för att hållas på. En tjej som enligt mig är mer äkta och älskvärd tar plats.

Jag vet egentligen inte vad jag ville komma fram till i det här inlägget mer än att i situationer där allt bara rullar på utan att man ens hinner reflektera över vad man verkligen känner kan vara värt att fundera över. Min rädsla är att bli en sådan tjej som praktiskt taget inte känner eller tänker någonting. Tro mig, sådana finns. En sak jag verkligen älskar hos mig själv är mitt stora hjärta och förmåga att älska och visa känslor. Trots att ni allt för ofta ser mig iordninggjord till max kvart i fyra på det ytligaste ställena av dem alla - White room, kan ni räkna med att jag är en tjej som älskar. En tjej som tänker och ibland bara vill skita i allt ytligt spel, som jag förvisso till en viss grad finner både nödvändigt och bra så länge det inte går till överdrift - till slut tröttnar man på allt falskspel, och visa mina sanna känslor som utesluter allt vad likgiltighet heter. Ibland har jag så mycket känslor inom mig att jag inte vet var jag ska göra av alla. Att jag dessutom är spontan och helt säker på att kärleken som finns på film även finns i verkligheten, gör att de mest romantiska stunderna som jag upplevt.. ja de är något utöver det vanliga. Min största rädsla är att jag ska bli som så många andra unga idag - förlora mitt stora hjärta och all den kärlek jag har att ge. Förlora det som gör mig till den jag är.